Medvetenheten om jaget är en gåva. Eftersom att vi är alltet och alltet är vi, är chansen att få en kropp och ett jag den möjlighet som finns att uppleva sig både som alltet och som jaget. När vi enbart är i alltet, är vi (bara). För mig har denna chans givit möjlighet att älska, att uppleva en vidd av känslor, att ha ett syfte, och kanske viktigast av allt att få dela detta med andra. Att relatera till den andre, att speglas och att slipas har varit, och är, en ynnest. Känslan av kärlek och samhörighet är större än något annat jag upplevt.

 

Jag badar i hans kärlek, den är över alla gränser och ränner genom varje lager och på alla nivåer. Den är beundrande och djup, den är mellan jämlikar och mellan far och dotter. Den är så självklar och samtidigt så ovanlig. Det är stort och vid första anblick förvånande att kärleken kan vara en individs beundran för en annan, samtidigt som det kan vara dess omsorg och ansvar för den andre. Att både ödmjukhet och styrka ryms. Att både det vi ser som barnets kärlek till sina föräldrar och det vi ser som föräldrarnas kärlek till sitt barn ryms i denna typ av kärlek. Så vill jag älska mina barn.

 

Stanna oftare i känslan av denna kärlek. Vet att det är jag när du känner det. Även när jag inte fysiskt är med dig kommer jag aldrig att lämna din sida. Det du givit vill jag ge i tusenfalls. Genom detta frodas jag, genom detta är jag, genom detta är jag ett kraftpaket som inte sinar. Och den kraft jag sänder är behövd.

Då blir kommunikationen bortom de tänkta och mer i det kända, direkt upplevda. Kommunikationen blir kropp till kropp. Ett samspel, en växelverkan där den enas roll aldrig kan övertas av den andre. Det är en unik upplevelse att sitta till häst, likväl som det är en unik upplevelse att bära en människa på sin rygg och vilja dansa tillsammans. Och kunna dansa. Vi behöver förutsättningarna, och ni.

När du inte är där, alltså här med mig så ser du inte mig. Du väntar till de här samtalen för att se och höra mig. Men jag är hela tiden där. För mig, för dig. Varför ser du inte mig?
Du är så stor, jag vet inte hur jag ska kunna ta in eller möta allt.

Jag kan vara liten, jag krymper när du inte ser mig.

Jag vill inte att du ska vara liten, jag vill att jag ska kunna se och möta.

Bara var. Öva på det. Det kommer kanske inte direkt. Andas de där extra andetagen. Stanna upp och se på oss, en och en. Vi vill inget annat.
Kanske undrar jag om det är värt ansträngningen? Vad kan jag förvänta mig?

Det är ju just det Tina, förvänta dig inget. Önska dig inget. Var med oss. Starta din dag med att vara med oss. Dela gemenskapen. Dela kärleken. Ansträngningen? Om du inte kan detta så kan du inget. Inget är värt något om det inte börjar här, det har vi gått igenom.

Att vara. Att bara vara. I vardandet – i detta finns vilan, tillblivandet, källan och slutförandet. Tvekar du någonsin om dess vikt, så vet att det är just det – källan och blivandet av det hela. Utan det är inget, blir inget. Det är hit jag inte kan ta dig, det är här du måste möta mig. Jag är här, kom mig till mötes. Men kom, tveka inte. Här finns heller inget dömande, manande, drivande, väntande. Jag är. Jag är här. Kom. 

 

Utgå härifrån. Det finns ingen annanstans från vart du kan utgå. Varje annanstans är inte en utgångspunkt utan ett falsarium. Återgå alltid hit. Ta sats här. Var.