Det är en lycka att leva som häst. Kraften, snabbheten, upplevelsen av naturen med alla sinnen, detta har vi tillgång till. Det finns en baksida, visst. På ett fysiskt plan är vi maktlösa gentemot er. Ja, vi kämpar emot, vissa av oss. Men i slutändan har ni makt över om vi lever eller dör. Det gör mig arg. Hellre att jag äts av ett bergslejon och får uppleva hela skeendet av kamp än att kliniskt ”tas bort” genom er försorg. Kanske är denna punkt den viktigaste att diskutera för en fullkomlig relation mellan häst och människa. Hur kan ni ge upp denna makt?

 

Vi har sett på det som vårt ansvar. Att så som ni lever hos oss, men mänsklighetens regler, så … jag hör att detta är bortförklaringar och att jag egentligen beskriver det ursprungliga problemet. Vi hade behövt leva sida vid sida utan restriktioner?

 

Ja, precis så. Då hade var och en av oss kunnat vara sig själv fullt ut och värderats därefter. Vi hade utvärderats utifrån måttstockar relevanta för vår art. Kanske hade ni haft vett att uppskatta våra förmågor då. Levt i en verklig symbios där allas styrkor är centrala och vi hjälps åt.

 

Hur tar vi oss dit?

 

Det är upp till er att lösa. Visst, vi kan simulera det så som ting är nu, frihet inom gränserna. Men verklig frihet, det är eran knut att knyta upp, ni har knutit den en gång.