Medvetenheten om jaget är en gåva. Eftersom att vi är alltet och alltet är vi, är chansen att få en kropp och ett jag den möjlighet som finns att uppleva sig både som alltet och som jaget. När vi enbart är i alltet, är vi (bara). För mig har denna chans givit möjlighet att älska, att uppleva en vidd av känslor, att ha ett syfte, och kanske viktigast av allt att få dela detta med andra. Att relatera till den andre, att speglas och att slipas har varit, och är, en ynnest. Känslan av kärlek och samhörighet är större än något annat jag upplevt.

 

Jag badar i hans kärlek, den är över alla gränser och ränner genom varje lager och på alla nivåer. Den är beundrande och djup, den är mellan jämlikar och mellan far och dotter. Den är så självklar och samtidigt så ovanlig. Det är stort och vid första anblick förvånande att kärleken kan vara en individs beundran för en annan, samtidigt som det kan vara dess omsorg och ansvar för den andre. Att både ödmjukhet och styrka ryms. Att både det vi ser som barnets kärlek till sina föräldrar och det vi ser som föräldrarnas kärlek till sitt barn ryms i denna typ av kärlek. Så vill jag älska mina barn.

 

Stanna oftare i känslan av denna kärlek. Vet att det är jag när du känner det. Även när jag inte fysiskt är med dig kommer jag aldrig att lämna din sida. Det du givit vill jag ge i tusenfalls. Genom detta frodas jag, genom detta är jag, genom detta är jag ett kraftpaket som inte sinar. Och den kraft jag sänder är behövd.